ddz@bookwyrm.social reviewed Kromosomparken by Jonas Gren
Klimatdystopin blir norrländsk vardag
4 stars
Huvudkaraktären Ellas kroppsnedbrytande sjukdom är symbolisk för den nedbrutna, framtida planeten jorden som hon och de två vännerna/arbetskollegorna Klara och Milton, bor på. Ett globalt samarbete försöker kyla ner den överuppvärmda Jorden genom att lansera aerosolpartiklar i stratosfären som ska blockera solinstrålning. Detta leder till bildandet av ett dis som lägger sig likt ett vitt lager över världen och Ellas liv ute i skogen, i Västerbottens inland.
Klimatdystopin blir till norrländsk vardag, när folk spänner ut silvriga reflektordukar på marken för att återkasta solens ljus. Det säljs även kepsar och parasoll i reflextyg. Inte nog med att den planetära exploateringen i kapitalismens namn överskridit jordens kritiska temperaturgräns, men självklart måste man också kapitalisera på produkter och verktyg som ska lindra dess skadeeffekter.
De tre unga huvudkaraktärerna i berättelsen tillhör en inte allt för avlägsen framtid och försöker hitta mening i den värld som vi läsare har lämnat efter …
Huvudkaraktären Ellas kroppsnedbrytande sjukdom är symbolisk för den nedbrutna, framtida planeten jorden som hon och de två vännerna/arbetskollegorna Klara och Milton, bor på. Ett globalt samarbete försöker kyla ner den överuppvärmda Jorden genom att lansera aerosolpartiklar i stratosfären som ska blockera solinstrålning. Detta leder till bildandet av ett dis som lägger sig likt ett vitt lager över världen och Ellas liv ute i skogen, i Västerbottens inland.
Klimatdystopin blir till norrländsk vardag, när folk spänner ut silvriga reflektordukar på marken för att återkasta solens ljus. Det säljs även kepsar och parasoll i reflextyg. Inte nog med att den planetära exploateringen i kapitalismens namn överskridit jordens kritiska temperaturgräns, men självklart måste man också kapitalisera på produkter och verktyg som ska lindra dess skadeeffekter.
De tre unga huvudkaraktärerna i berättelsen tillhör en inte allt för avlägsen framtid och försöker hitta mening i den värld som vi läsare har lämnat efter oss; en värld av försummad klimatpolitik och otillräckliga klimatinsatser. Jag känner skuld när jag läser om Ella, Klara och Miltons sökande efter ett lyckligt liv under aerosoldiset. Det känns som att läsa en dokumentär skildring av en epok som mänskligheten är på väg mot men inte kan göra något åt.
Hade jag inte kolla upp om en viss typ av spridda partiklar i himlen kan bromsa solens ljus, hade jag trott att det var mer fiction än science. Det kontroversiella forskningsområdet där man försöker applicera ett artificiellt solskydd runt jorden kallas solar geoengineering. Det testas alltså redan… Oortodoxa metoder ligger idag som alternativ på bordet – ett symptom på att klimatkrisen blir allt mer allvarlig.
Jag får andrum i klimatångesten när Ella umgås med sina arbetskollegor vars vänskap utvecklas till ett milt, queert triangeldrama. De badar tillsammans, lagar mat tillsammans och älskar tillsammans. Min projicerade melankoli på deras tillvaro motarbetas av att de bygger en livsmening, tillsammans.
Vid få (ytterst få) tillfällen känns både dialogerna och scenerna i boken banala men inget som gör att berättelsen faller på det. Något som däremot stärker berättandet är språket - Jonas Grens scenskildringar där vetenskaplig terminologi möter poesi producerar meningar med underbar eftersmak: ”Jag sätter mig i soffan och blundar. Alkoholen i mina ganglier, i Klaras, i Miltons. Fotonernas vågor dundrar som trumslag. Allting som darrar i atomen. Energi och materia. Energi och materia.”
En smart bok med tyngd i sin berättelse om framtida klimatet, som drars in läsaren i ett tillstånd av lätt melankoli och förundran över de drastiska metoder människan är villig att ta, i kampen mot växthuseffekten. Samtidigt ger Ellas och vännernas gemenskap en svalkande tröst i den globala uppvärmningen. Kanske går det ändå att ha en dräglig vardag i dystopin vi alla är på väg mot.